Bilder fran beijing ar nu uppslangda pa flickr. Cheeck iiiit ooooout!
http://www.flickr.com/photos/44285516@N06/sets/72157622723378430/
Lamnade Jakarta for fyra dagar sedan. Akte med tva svenska tjejer som jag och Sean traffade vid Jakarta flygplats, Annika och Linnea. Sean lamnade oss for att aka tillbaka till Bangkok och sedan vidare till afrika. Han skulle visst undervisa dar i ett par manader.
Vi akte Soderut till staden Bogor, vi hade dar tankt att ta oss vidare till ett naturresarvat i narheten. Redan i Bogor traffade vi dock Hari. Hari jobbar som guide och overtalade oss att folja med pa en tre dagars resa upp i bergen och vidare in mot landet. Under dessa tre dagar har vi badat i vattenfall i djungeln, sovit i bambuhydda i bergen. Besokt te-plantage och varmvattenkallor samt bestigit en 2000m hog aktiv vulkan.
Det dar med varmvattenkallor var dock lite overdrivet. Hari pratade om ett paradis dar man bodde i bungalows och varmvattnet fran kallorna kom direkt in i badkaret. Vi sag framfor oss en oas dar stora bambu-ror transporterade vattnet fran bergen och rakt in genom fonstret till ens stora tra-badkar. Ja ni kan ju forestalla er.
Istallet kom vi till en indonsesisk resort, dar vi forvisso var de enda vasterlanningarna och forvisso var fina bungalows, dar varmvattnet kom fran plastror i vaggen pa toaletten och badkaret bestod av ett 1x1m kaklat hal i golvet. Vattnet rann sa sakta att om man fyllde det med bara varmvatten tog det sisadar 2 timmar att fylla. Vi sag aldrig ens kallan dar vattnet kom ifran.
Daremot var det en fasligt haftig vulkan vi var uppe och vandrade i. 2000m upp ar det inte helt latt att klattra i berg ma jag saga. Speciellt eftersom det var en aktiv vulkan vi knatade omkring i med kratrar som sprutade ut varmvattenmoln blandat med svavel.
Trafik i indonsien ar ungefar som trafik brukar vara i sydost asien. Alla kor fort och okontrollerat. Mopeder, bussar och bilar om vartannat. Alla tutar nar de star i ko men aldrig nar de verkligen behover.
Vagarna ute pa landet ar smala, branta och slingriga. Detta hindrar dock inte folk fran att kora skiten ur sina mopeder.
Jag fragade vid ett tillfalle Hari om de hade manga trafikolyckor i landet. Hari svarade “yeees, many. About 80%”. Jag forstod aldrig riktigt vad han menade med det. Men jag kan anta att dom kor ihjal varandra ganska ofta.
Det var manga ganger jag trodde var chauffor Mr Inra skulle trycka dit en mopedist som ny kylarprynad pa minibussen.
Extra fundersam blir man nar “vagen” vi aker pa bestar av jord och stenblock och man tittar ut genom fonstret for att motas av en djup gronbekladd avgrund. “Shit, om vi valter nu ar jag ganska saker pa att min liv hinner passera i revy”.
Ska lagga upp bilder sa foooort jag ar nanstans dar internet ar lite snabbare an en brevduva.
Landade I Jakarta igar. Det ar skitvarmt. Fick for mig att ga runt i linne idag utan att smorja in mig med sololja var en fin ide. Det var det inte. Svider lite i nacken kan man saga.
Flog hit med Sean som jag traffade i Singapore. Han och Stuart, som jag namnde i tidigare inlagget, hade rest en stund tillsammans i thailand och malaysia. Nu ar Stuart pa vag till Sydney via en omvag i norra australien. Antar att jag traffar honom i Sydney igen.
Vi bor pa det kanske samsta hostelet i hela Jakarta. Jakarta som for ovrigt ar en riktigt javla jobbig stad. Det ar skitigt, fororenat, dalig luft och massor med folk.
Toaletten pa vart hostel bestar av, som det brukar, ett hal i golvet av porslin och en spann vatten bredvid. Just pa vart hostel har vi dessutom flugor och mogel. Skulle skita igarkvall efter jag druckit nagra ol. Andrade mig i sista sekunden. Var tillrackligt nykter for att tveka pa min egen balans. Var inte sa sugen pa att ramla omkull i mitt eget bajs pa fyllan.
Gjorde istallet gora ett forsok imorse. Bajsflugorna avskrackte mig och jag tog tillflykt till restaurangen i huset bredvid. Den var om mojligt annu varre.
For en stund sen samlade jag dock mot till mig. Vapnad med tval och antibakteriell skred jag till verket pa hostelets toalett. Halvvags in i projektet borjade mitt hogra ben krampa. Men jag bet ihop och lyckades genomfora hela projektet helskinnad.
Det var lange sen jag kande mig sa nojd med mig sjalv ska jag saga.
Imorgon ska jag forsoka ta mig ner till kusten, bort fran smoggen och ljuden.
Ar pa vad tillbaka till hostelet i singapore efter tittat pa man U vs liverpool med tva britter jag traffat. 2-0 till liverpool och tre ol senare. man blir snabbt full har i varmen markte jag.
funderade idag pa hur jag ska aka efter singapore. tankte ta baten till sumatra och ta mig ner genom indonesion till bali. ett battre alternativ verkar dock att flyga till sumatra. men det verkar inte battre an att sumatra inte ar pa sitt basta humor efter den senaste jordbavningen. tankte istallet flyga till jakarta och dar ifran jobba mig ner mot bali. vi far se imorgon.
Nu ni, nu ar jag tillbaka. Spenderat fyra dagar isolerad i Peking. Kanns det som.
Forsta jag upptackte nar jag kom dit var att bade facebook och tumblr, sidan min blogg ligger pa, ar blockad i kina. Nagot som gjorde mina uppdateringar ganska begransade. Inga alls, sa att saga.
Nu ar jag iaf i Singapore. Landade kl0530 efter en nagot bumpy ride. Vaknade nan gang inatt av att det skakade fasligt och ett ljussken som lyste upp utanfor fonstret. Tittade ut och sag himlen full av blixtar. Lite kusligt, lite haftigt. Men! Jag satt anda bekvamt i business class ska jag saga! Ja du laste ratt, bizniz clazz! Nar jag jag skulle ga genom gaten i beijing blippar det till med stor rod text pa stewardens dator. Fuck, tankte jag, nu ar jag inte ens med pa flighten. Istallet tittar han pa mitt bordingkort, stryker over min sittplats och skriver dit en annan. Han ger mig kortet, tittar mig i ogonen och sager “this is your seat”. Samtidigt nickar han pa ett satt som bara kan betyda “det har blir fint ska du veta”.
Tyvarr var planet av modell aldre sa inga feta skarmar fanns att tillga pa ens plats. Daremot satt man riktigt fint och flygvardinnorna passade upp en hela tiden. Juice innan takeoff och pepsi i ett riktigt glas. Smaka pa det du! hehehe…
Ja just, peking. Kan ju borja med maten. Va fan ar det dom ater!? Eller rattare sagt, vad fan var det jag at!? Det var inte forran min sista dag som jag insag att mina bestallningar kanske inte varit helt kosher, sa att saga.
Det ar ju tydligen sa att inte en manniska i peking snackar engelska. Min kinesiska ar ju inte heller klockren. Som “tur” ar har dom pa varenda restaurang bilder pa matratterna, spelar ingen roll var man gar. Tyvarr sa ser varenda bild ut som nagot en annan person redan atit. Jag gick t ex in pa ett stalle som kandes riktigt genuint. Hela restaurangen stannade till nar jag gick in genom dorren, sa genuint. Det var som om varenda manniska i lokalen med spanning skulle se vad jag bestallde. Nar jag slar upp menyn sa ar allt pa bilderna stooora grytor med saker som ser levande ut. Servitoren sager “fish!” och pekar pa en bild som ser ut som en levande torsk som simmar i en gronsaksfond bland bladspenat.
Jag sneglar pa servitoren, ler forsiktigt, och bladdrar vidare i menyn. Pa nasta sida var det en stor bild pa tentakler som stack ut fran nagot brunt. Ungefar dar insag jag att det har kanske inte var stallet for mig. Jag ursaktade mig fran restaurangen bast jag kunde, aven om alla sag ut som jag personligen gatt runt och spottat i deras mat, och gick ner for gatan till nasta stalle. Bestallde in nagot som sag atbart ut men insag nar jag fick in det att det var, typ, brosk pa sallad med dumplings on the side.|
Sahar fortsatte det hela javla veckan tills det att jag igar fick nog efter att jag fatt in en tallrik med bara kott. BARA KOTT! En tallrik med bara konstiga kottbitar! Just da och dar inser jag att det maste vara mitt satt att bestalla maten pa som inte stammer. It’s not you, it’s me.
Jag skrattade for mig sjalv. Betalade kottalriken. Gick jag till McDonalds. DAR vet jag iaf hur fan man bestaller. Burgare, pommes, cola. Eller jag bestallde inte cola, men jag fick cola.
En annan faschinerande grej ar hur faschinerade asiater ar av mig. Det ar nagot jag nastan glomt bort sen forra gangen jag var i asien. Har om dagen, nar jag satt och plitade ner lite grejer i min anteckningsbok pa en restaurang nara mitt hotell, kom det in fyra kinesiska herrar och slog sig ned vid bordet bredvid. Dom borjade prata med mig pa kinesiska. Jag svarade pa engelska. Vi forstod inte varandra.
Efter att vi pratat en stund reste sig en av herrarna och slet ivrigt upp en kamera ur sin vaska. Han insisterade pa att jag skulle vara med pa en bild med dom. Sa vi gick ut fran restaurangen och sa fick alla i tur och ordning sta och posera bredvid mig pa bild. Valdigt faschinerande, for oss allihop.
Samma kvall sitter jag i en taxi och vid ett rodljus rakar jag titta over i taxin bredvid. Dar sitter en kinesisk kvinna och tittar pa mig med riktigt stora ogon. Efter ett par sekunder bankar hon sin vannina, som sitter bredvid, pa axeln. Nu sitter dom bagge tryckta mot rutan. Jag ler och vinkar, dom skrattar.
Hopps, nu borjar min internettid ta slut. Ska forsoka lagga upp lite bilder o grejer sa fort jag fatt tag pa en kortlasare.
Pa aterseende
Imorgon bär det av! Ja jävlar. Väskan är packad, och det är väl ungefär som jag känner mig också. Packad dvs. Eller kanske inte packad. Som om mitt huvud var gjort av ludd. Nej vad heter det. Vadd? Ja. Så känner jag mig.
Det har varit en hektisk sista vecka i Sverige. En del öl. En del jobb. En del resande. Kom tillbaka till stockholm ikväll efter spenderat helgen hemma hos familjen i visby. Skulle varit där i två veckor men det blev två dagar.
Hur som helst. Jag har lagt upp min nya fräscha fina portfolio på www.martinridne.se. Dessutom har jag ordnat så ni kan kommentera vad jag skriver här. Fantastiskt! Underbart!
Nu är det nog dags att få lite sömn.
…And You Will Know Us By The Trail Of Dead – To Russia My Homeland
I väntan på nästa festliga uppdatering ger jag er detta HeLFeSTLiGA klipp med en väldigt ung Richard Pryor! Sicket kroppsspråk han har! Hem och öva med er.
Köpte den här boken i veckan. Som omslaget subtilt avslöjar handlar den om Indonesien.
Än så länge har jag bara kikat lite på bilderna men min gode vän Manne hittade ett spännande avsnitt om läckra drinkar och ätbara hundar. Tydligen mumsar dom i norra delarna av indonesien gladeligen i sig byrackor och sköljer ner dom med färggranna paraplydrinkar medans dom sjunger sånger… eller nått. Jag lyssnade bara med ett halvt öra.
Den uppmärksamme har för övrigt upptäckt att jag nu har min egen domän, martinridne.se. Igen, ska jag säga. Hade en släng med spray.se att göra i våras då jag registrerade den för första gången. Efter en dryg vecka annonserade dom dock att deras webbhotell minsann skulle läggas ner. Resten är som man säger historia.
Nu ska jag hur som helst lägga upp min portfolio på den nämnda domänen. Vilken dag som helst nu… ska det ske. Jobbar mig igenom högar av material samtidigt som jag smider vacker och estetisk, för att inte säga användarvänlig, design. Det hela kommer bli ett konstverk! En milsten i modern nutid! Eller hur man nu säger.
Jo, just det. Min kamera är på lagning. Vad är det för fruktansvärt som har hänt!? Kanske du frågar dig. Det ska jag berätta.
Tidigare i somras blev jag som närmast halshuggen av en kitesurfare medan jag försökte plåta densamme för tidningen Man. I en desperat skede kom surfaren rakt emot mig med sin sylvassa bräda glänsande i det saltstänkta solskenet. Som en annan actionhjälte formligen kastade jag mig raklång åt sidan och undgick med en hårsmån en säker död. Eller allvarlig skada. Eller ett blåmärke. Eller en kallsup.
Kameran gick iaf sönder och nu är den på lagning.
Om tre veckor är den klar, tydligen. Men hur ska jag då kunna jobba!? Nej, det kan jag ju inte. HA!
Gettin’ jiggy with it!
Det är nu drygt tre månader sen jag sa upp mig från mitt jobb som fotograf på MDM Media.
Även om jag kommer jobba kvar månaden ut är det nu hög tid att börja rusta inför kommande resa.
Min första tanke var att så mycket förberedelser inte krävs eftersom jag reser allt som ofta och aldrig någonsin förbereder mig mer än att ladda ipoden och eventuellt gå på toa innan flighten. Man är ju så jäääävla världsvan!
Desto närmare jag kommit avresedatum har jag dock insett hur jävla dumt i huvet det är. Jag reflekterade nämligen över gamla resor och insåg ganska snabbt att jag varenda gång känner mig som Långben på julafton, “HöHÖ, det är ju jag som kör!”.
Oftast slutar det väl ändå, ingen har dött liksom.
Just den här gången tror jag dock kräver lite planering. Om inte annat för att jag ändå ska kunna jobba under resan.
36 dagar kvar. Häng med så får vi se hur det går.
